Text/Musik: P. Portström
Det var den tjugofemte. Jag hade fått min lön.
Jag rusa' till systemet och ställde mig i kön.
Tretti' stycken före. Fy tusan vilken pärs.
När jag till slut kom fram till kassan, så kom jag plötsligt på.
Plånboken var borta. Visa-kortet lika så.
Det verkar inte som det skulle bli nån bärs.
Trist!
Det känns fruktansvärt trist.
Ja visst,
känns det fruktansvärt trist.
Det vore lika bra, att man blev nykterist.
Och på systemet får man, inte nån kredit.
Om det saknas pengar till starköl eller sprit.
Ja, det är ju faktiskt vida känt.
Där står man som en nolla. Ja, som ett jäkla fån.
Man vill sjunka genom golvet eller springa där ifrån.
Man glömmer bort att värre saker hänt.
Trist...
Som tur är har man vänner, som kokar egen sprit.
Jag tog min Chrysler för att åka raka vägen dit.
Men det var halt och bilen fick ett kast.
Den bytte plötsligt riktning, en vacker piruett.
Jag bromsade. Jag styrde. Jag vråla' i falsett.
Jag hamnade i diket och sedan satt jag fast.
Trist...
Jag sitter där i diket och det enda som jag ser,
igenom bilens rutor, är all snön som vräker ner.
Sakta suddar den ut mina spår.
Jag sluter mina ögon. Önskar jag i stället va',
på Powermeet, i Västerås, en vacker sommarda'.
Men i bootsen, där förfryser mina tår.