Text: P. Portström / Musik: D. Esping
Härom natten drömde jag en väldigt märklig sak.
Jag befann mig plötsligt på ett slitet sydstats hak.
Lokalen, den var fylld av flera hundra glada pers.
Som dansade och sjöng och hällde i sig booze och bärs.
Där fanns ett litet dansgolv och strax bortom det en scen.
I taket hängde lampor som spred sitt svaga sken.
Och killarna i bandet var bekanta på nå't sätt,
dom såg ju faktiskt ut som Eddie Cochran och Johnny Burnette.
En rökig lokal med väggar av sten,
två stora legender som röjer på scen.
Jag gnuggar mina ögon men jag har sett rätt.
Det var Eddie Cochran och Johnny Burnette.
Det var Eddie Cochran och Johnny Burnette.
När låten var slut sade E-ddie som så:
Vill du inte komma hit upp till oss två?
Vi vet ju att du kan det mesta av vår musik
och vi vet att du ger allt du har för en publik.
Så drog vi då igång med “Twenty flight rock”,
Det snurrar i skallen, som om jag fått en chock.
Jag tog tredje stämman, jag sjöng nästan i falsett.
Tillsammans med Eddie Cochran och Johnny Burnette.
En rökig lokal med väggar av sten,
som tre musketörer stod vi där på scen.
Och nu kändes bandet ju faktiskt komplett.
Jag, Eddie Cochran och Johnny Burnette.
Jag, Eddie Cochran och Johnny Burnette.
Solo...
Vi kör “Baby Blue Eyes”, “Lonesome Train” och “Rock Therapy”
“C'mon Everybody” och “Jeannie, Jeannie” far förbi.
Vi betar av hit på hit i minst 200 knyck.
Tills allting är över och jag vaknar med ett ryck.
En rökig lokal med väggar av sten,
som tre musketörer stod vi där på scen.
Trots att allt var en dröm, känns det bra på nå't sätt.
Med mig, Eddie Cochran och Johnny Burnette.
Med mig, Eddie Cochran och Johnny Burnette.