Text/Musik: P. Portström
En dag for jag till Kalkberget. Jag skulle hässja hö.
När jag kom fram till åkern mötte jag en vacker mö.
Hon trippande emot mig på långa slanka ben,
sen log hon rart och sade: Hej mitt namn det är Irene.
Jag spände min ardenner framför släpräfsan och for,
varv på varv runt åkern, som ej alls är särskilt stor.
Det klirrade om räfsan för det fanns rätt gott om sten.
Men jag märkte inget. Mina tankar dom fanns hos Irene.
Kalkbergets fagra Irene.
Du ser ut som en gudinna, där du går i solens sken.
Med blommig sommarklänning och gyllenbruna ben.
Men du var redan gift, jag var för sen.
Jag satte upp en hässja och börja' lassa på.
Jag tänkte om det ändå hade kunnat bli vi två.
Om jag fick en enda önskning utav den goda fen,
då skulle jag allt önska mej en flicka som Irene.
Arbetet gick sakta men vad spelar det för roll.
Alla mina tankar fanns förstås på annat håll.
Högaffeln, den slant jag stack den rakt genom en ven.
Blodet sprutade på både hö't och på Irene.
Kalkbergets fagra Irene...
Jag svimmar av och när jag sedan åter vaknar opp,
då finns jag i en sjukhussäng med vit skjorta och dropp.
Jag ser en blodig klänningsfåll som en gång varit ren,
och förstår att den som räddade mitt liv, det var Irene.
Kalkbergets fagra Irene...