2008-04-21 19:37
Den gågna helgen har varit helt fullspäckad med Rock `N` Roll. I fredags körde vi iväg trummor och inspelningsutrustning till en bygdegård (bystuga som vi säger i Dalarna) som vi hade hyrt hela helgen. Utrustningen riggades upp på fredagskvällen och redan klockan 09:00 på lördagmorgon var arbetet igång, nu skulle det spelas in trummor på dom nya låtarna! Men om resultatet ska bli bra så tar det tid och det blir omtagning efter omtagning och det går åt massor av Coca Cola och Mariekex. Klockan 16:30 när den tredje låten nästan sitter som den ska, så orkar Mats inte mer. Vi får fortsätta i morgonbitti för klockan 19:00 börjar ju 50-tals galan i Ejendals Arena i Leksand och biljetter dit har vi ju köpt för länge sen. Omkring halv sju drar vi iväg mot Leksand i Galaxien. Motorn går inget vidare efter att ha stått stilla hela vintern, men vi tar oss dit i alla fall. På parkeringen står det redan en hel del Raggarbilar och vi ställer oss bredvid dem. I arenan har showen redan dragit i gång. Ett helt pärlband av gamla Svenska rockare inleder: the Violents, Rock Ragge, Burken, Rock Olga, Little Gerhard och alla låter nästan lika bra som för femti år sedan. Efter några timmar så är det så dags för min stora favorit Carl Mann, legenden från "Sun Records" som nu gör sin Sverige-debut och han gjorde mig inte besviken. ( och vilken bra gitarrist han var) Alla de gamla hitsen radas upp: Mona-Lisa, Pretend, South of the border, Ain´t got no home m.fl. ( fruktansvärt bra) Sedan är det dags för Svenska "High Jacks" , som efter ett eget pass även kompar the Queen of Rock `N` Roll Wanda Jackson. Wanda gör en inte heller besviken, hon drar alla sina gamla classiker med samma råa pipa som på 50-talet. När så nästa band äntrade scenen och drog igång trodde jag nästan att jag drömde, WOW, VILKET ÖS! Bill Haleys kompgrupp Comets, som spelade in "Rock around the Clock" redan 1954 med tre av originalmedlemmarna som nu är över 80 år och två pojkspolingar på 60+ for runt på scenen som ett gäng tonåringar. Basisten Marshall Lytle, snurrade med ståbasen, han höll upp den och spelade som på en gitarr, han spelade liggande och klättrade på den precis som han brukade göra för femtifem år sen. En efter en av de gamla hitsen spelades och när 84-årige Dick Richards drog ett trumsolo på fem minuter så stod hela publiken ( mellan 18- och 70 år ) och skrek och applåderade som galna. Jag trodde inte att det var sant, jag har sett Motley Crue`s Tommy Lee live tidigare men han hade inte haft en chans mot den här killen. ( jag var nästan rädd att han skulle dö, vilken energi han hade...) Det här var nog den bästa konsert som jag har sett, spelglädjen var helt fantastisk och när gruppen som extra nummer bjöd in alla andra musiker som var kvar och drog igång "when the saints Rock ´N´Roll" var hela publiken som i extas. När jag sedan strax efter halv tre somnade, så hade jag ett leénde på läpparna och en bunt nya autografer från en massa levande legender på sängbordet bredvid. (5000 betalande och betyget 5 dalahästar av 5 möjliga i Dalarnas tidningar är ju inte illa för en "Raggarträff" ) Redan klockan 09:00 på söndags morgonen var vi i gång med inspelnings-arbetet igen och innan vi avbröt på kvällen, så hade vi fått på trummor på ytterligare fyra låtar. ( så nu är det bara sex stycken som saknar trumkomp) Det går framåt sakta men säket / the Leader of the Rockers